Varit febrig en vecka nu. Är helt jävla slut... får lägga mig och vila hela tiden, och sen måste jag vila för att jag vilat, för det var för lite vila... suck...

Alla jag känner, typ i alla fall, var på fest igår...utom jag som satt och vaktade tv.n Har nog aldrig kännt mig så här ensam och miserabel... Saknar mitt hus med... fan, varför skulle jag flytta. Visst kul första veckan att bo i stan...men jag har ju inte ens kunnat festa ännu... var mer party i Nymåla...=) Jaja... livet är inte bara fest och det är inte dagarna som räknas utan dagarna du minns, eller vad han nu säger han i reklamen... mads mikkelsen... rätt het by the way. Apropå het, varför går inte febern ner???... Och varför är jag dömd till ett liv i olycka? Vet att jag är gnällig nu, och att det är osexigt...men varför bry sig, ingen annan bryr sig ju. Träffar ändå bara puckon...och skulle någon verka bra så visar det sig snart att det var fel... som den där som köpte ett hus och trodde jag skulle flytta in. Eeeeeh nej tack! Eller han som trodde "herru gud" betydde att det var underbart och inte alls...aj aj, du spräcker mig från a-b... eller han som gick så långsamt fram att jag hann gifta mig och skilja mig mellan första och andra dejten... eller han som på allvar trodde han kunde fånga mig, hålla mig som sin och bestämma över mig. No Way... Näee, puckon är dom allihopa... Bäst var nog han som drog till tonerna av "För hos mig vill ingen Jääääävel stanna kvaaaaar", synd bara att jag vänt mig om och somnat och missade hela synen... stackars den som såg... Muhaha...

Första blogginlägget kommer gå i det mörka, aggressiva och bittra.

I söndags satt jag på jobbet och tittade ut genom fönstret, det var soligt och vackert men inte ens det faktum att jag var inlåst mellan 7-18 kunde få mig på dåligt humör, nej jag konstaterade bara att "det kommer bli en bra vecka".

Skulle aldrig varit positiv, måndagkväll knockade mig med influensa...och inte någon mesig förkylning utan riktig jävla skitinfluensa. Har haft feber nu i 6 dagar... orkar ingenting... har missat träningen en hel vecka, är sjuk från jobbet, missade en resa till Göteborg och träffa underbara Cinna och missade Halmstad och träffa Emil som jag inte sett på två år...

Har funderat en del sista tiden, på varför människor hela tiden tar tillvara på tillfällen att trycka till andra. Kanske omedvetet men ändå... måste ju handla om osäkerhet, att man försöker få ner den andra till sin egen nivå... istället för att brösta upp sig. Men är jag så himla skrämmande att de jag träffar måste försöka hitta mina svaga punkter??? Varför gör människor så, säger "lilla gumman, tro inte att du är någon" istället för att hejja på och tycka att det är modigt att man ger sig i kast med saker man inte behärskar. För om vi aldrig ger oss på det som är nytt och svårt kommer vi förbli fast i samma box hela livet... och jag vet inte, man jag känner nog att kissat in hörnen tillräckligt i den här boxen nu... går gärna vidare...lär mig nytt, utvecklas...

Och det där med att trycka till... ärligt talat, det känns ju bara bra en kort sekund...kan inte det ersättas med glädjen av att glädjas med någon annan?

Fast jag är inte bättre, inte egentligen... vi dömmer alltid utifrån de fakta vi har, ju mindre fakta desto större risk att vi dömmer felaktigt. Och det är ofta ett problem, i alla fall för mig...jag försöker skapa en sanning som jag kan leva med utifrån de fakta jag har eller tror att jag har... ofta blir det fel, väldigt fel.