Gravid i vecka 23, helt ofattbart, jag som kanske aldrig skulle ha barn. Men hon är efterlängtad den lilla i magen av både H och mig.

Är så himla lycklig, H har flyttat hit, vi har köpt en liten koja och livet känns så där självklart enkelt och alldeles fantastiskt. Visst är det emellanåt jobbigt att vara gravid, under flytterna från både H:s och min lägenhet har ryggen gjort sig påmind och en del dagar vet jag inte hur jag ska klara att gå utan att gråta av smärta. Men så vänder det för en stund och inget kan grusa lyckan över att ha lilla Sille i magen och att få uppleva det med den finaste mannen på jorden. Han är så söt när han på alla sätt och vis försöker hjälpa mig och stötta mig, som när han tar fram en stol att sitta på när jag försöker ta på mig skorna eller när han troget smörjer in magen med gravidolja varje kväll och klappar Sille lugn när hon sparkar som mest. Han är så söt som redan nu "bråkar" med mig om vem som ska sova närmast Silles säng och hur vi inte kommer kunna lämna bort Sille med barnvakt på länge länge länge, för att han helt enkelt inte vill... Han är så omtänksam som bestämt hävdar att utifall något händer mig eller Sille så vill han jobba i stan och inte en bit bort. Fan vad jag älskar den mannen och honom ska jag få barn med, jag tror inte det går att bli lyckligare!!!